...är lika med dagar med dålig uppdatering på bloggen! Jag studerar i en annan stad än där jag egentligen bor, så när jag sover i över i rummet jag hyr ett par nätter/vecka har jag mobilt bredband och det strular lite ibland med att lägga upp inlägg...därför blir det lite tomt här då och då. Nu sitter jag i skolan, har lunch men börjar om 15min igen så detta blir lite kvickt.

Förhopningsvis kommer jag att kunna lägga upp lite info för tjejer som bor i Ludvika, tjejjouren där är verkligen aktiv och nu på måndag har de ett litet möte....mer om det senare!

Förhoppningsvis kommer min nya header upp i kväll eller imorgon...då blir bloggen lite snajsigare :o)

Hoppas ni har en bra dag!
Hörs sen...

Kram Åsa

....sa John Lennon, och visst är det många gånger så? Jag tror att det är mer sant idag än det någonsin varit tidigare. Det är svårt att leva i nuet, men man får försöka. Visst ska man planera lite för framtiden eller minnas gamla goda minnen ibland, men ta vara på tiden som är nu. Lätt att säga, jag känner själv att jag just nu lever ett halvår framåt och måste påminna mig själv om att att även fokusera på idag och de närmsta veckorna framöver.

I eftermiddag ska jag hälsa på en kompis som fick barn för ganska precis en månad sedan. En liten flicka blev det! En något dramatisk förlossning, men med ett lyckligt slut. Det ska bli mysig att få träffa en knubbig liten bebis :o)

Många vänner till mig har fått barn det senaste året och några får sin andra omgång under kommande vår. Man tar lite för givet att allt ska gå bra, men det är ju tyvärr inte alltid det blir som man tänkt och hoppats på. En bekant från förr förlorade nyss sin son tre veckor innan beräknat födelsedatum. Att gå en hel graviditet och sedan inte få belöningen, att inte få hålla sitt efterlängtade barn i sin famn och se det växa upp. Jag kan inte tänka mig ett värre sätt att få sitt hjärta krossat? Så fruktansvärt orättvist! Jag undrar om man någonsin kan förlika sig med en sådan händelse? En massa omtanke och varma kramar till er som går igenom ett sådant helvete. Jag antar att man lär sig att leva med det som med all sorg och så småning om kan möta livet och kärleken igen.

 

Ta hand om dig och ha en bra måndag!

Kram Åsa

....regnet är tillbaka, så grå och tung himlen är! Och bilen är paj...måste lämna in den imorgon till verkstaden. Men jag har två mysiga filmer som ligger o väntar och efter mitt sista plugg-ryck ikväll blir det film och choklad i soffan! Igår kväll blev det film med snacks (i mängder) med några tjejkompisar...och om 2 veckor åker vi till Sthlm över helgen, najs!!

En annan rolig sak som hänt är att jag och min sambo ska flytta till en större lägenhet. Det är i ett sekelskifteshus, 140kvm (!!!), balkong i söderläge, kakelugnar, parkettgolv och flera meter i takhöjd. Vi fick veta igår att vi får den och det blir fantastiskt med så mycket yta! En våning lika stor som ett mindre hus :o) 1 februari går flyttlasset och jag längtar redan. Men nu ska jag plugga medan han klär om en fåtölj som vi hittade på loppis igår...åh..jag ska få inreda mitt egna bibliotek/läsrum...och det kommer att stavas M Y S!! ;o)

Ha en skön söndagkväll och avslut på helgen....

Kram Åsa

 

Ha en skön fredag!

 

Kram Åsa

 

Kram Åsa

 

 

Någon som kan gissa vart det här är?? Mitt sommarparadis!

 

Hoppas du har haft en bra dag! Nu börjar det bli riktigt mörkt ute, dagarna blir inte riktigt dagar. Men om nån månad vänder det igen och då tar vi stormsteg mot sommar och soliga dagar!!

 

Kram Åsa

 

Igår var det premiär av Paradise Hotel, en total helt menigslös underhållningsform. Ingen har väl kunnat undgå att Svartenbrandts dotter Jackie medverkar? Jag måste få skicka henne ett meddelande.


Jackie!
Det gör ont i mig att se och höra dig i ett forum som Paradise Hotel. Din stackars arma själ som fått utstå så mycket. Du är värd att älskas, du är värd kärlek och du är underbar precis som du är. Jag förstår att du gått igenom en förjävlig uppväxt och jag kan förstå om du vill hämnas på din far (om han ens är värd att kallas far?), men det finns ju så många andra sätt att göra det på. Vad jag ser är en trasig tjej som söker bekräftelse och upprättelse på helt fel ställe. Att du har sex i tv och viker ut dig i Slitz för att din pappa ska känna skam och bli ledsen? I längden är det fortfarande du själv som kommer vara mest ledsen och du kommer ångra de här försöken till uppmärksamhet.

Jag läste någon intervju eller artikel inför PH om dig och där stod att du vill jobba som journalist i framtiden. En passande början på den karriären hade väl snarare varit att ge en bok om ditt liv, berätta hur det är att vara dotter till en grovt kriminell? Det skrivna ordet är en bra terapi för dig själv och kan verkligen framkalla ånger hos den som skadat dig. Har man orsakat en annan människa skada under hela hennes uppväxt bör det ta rätt hårt att få hennes känslor och ångestfyllda minnen svart på vitt. Du skulle få förståelse den vägen och sedan jobba vidare och skapa din person, oberoende av din pappa. Nappar du på den idén hjälper jag dig mer än gärna!

Kom ihåg att oavsettt bakgrund kan du skapa något bra av ditt liv. Du har kommandot nu! Men du måste hitta dig själv och inse ditt värde. Omge dig med människor som bryr sig om dig (dom finns där!!), inte sådana som får dig att må dåligt.

Jag önskar dig all lycka och hoppas att du kan hitta ett sätt att bli hel igen.

En stor kram till dig Jackie Ferm!

//Åsa

...jag hamnade på Magdalena Graafs nya blogg idag och såg detta inlägg:

http://magdalenagraaf.se/det-goda-och-onda-i-livet/#comments

här finns fler som lyssnar o vill hjälpa!

Ha en fin dag!

Kram Åsa

Om hösten och vintern, när allt är mörkt, kallt och ruggigt tappar vi nordbor ofta lite gnistan där vi sitter ihopkurade i tv-soffan. Vissa störs inte lika mycket av det, men jag är en av dem som i stort sett varje år blir lite deppig, mer eller mindre beroende på övriga omständigheter. Värst har det varit när jag suttit på jobb som jag inte trivts med, eller i skolan när inget av ämnena kändes kul. I år känns det annorlunda. Nu har vi inte kommit så långt på hösten, men jag känner stor skillnad redan. Under detta året har jag jobbat med mig själv och kommit till många insikter, jag har utvecklats så mycket som person. Jag vet inte om andra märker det, men det är något jag känner starkt på insidan. Nu är jag mer medveten om mina mål i livet, vad det är jag egentligen vill göra, utan påverkan från andra. Jag har gjort avgörande val helt själv och det är ett stort steg för mig. Idag vaknar jag på morgonen och mår bra, jag behöver inte släpa mig upp och fortfarande känna mig som sovandes till kl 11 på förmiddagen. Ingenting kändes roligt på riktigt. Så jag är så tacksam, jag är så tacksam för nyanserna som kommit tillbaka i mitt liv den här sommaren.

Vad jag vill dela med mig av idag är ljus, värme och kärlek till dig som är på väg i ett inre höstmörker. Känn noga efter om det du gör idag är det som känns rätt för dig. Vad skulle du kunna göra annorlunda för att allt ska kännas bättre? Vad drömmer du om?

I våras satt jag på ett vikariat som jag verkligen trodde att jag ville ha, men efter 10mån kände jag att det var inte alls vad jag ville syssla med. Det började tära på mig och jobbet som en gång höjt mitt självförtroende gnagde sakta ner det igen. Tyckte inte att jag kunde bidra med något och gjorde säkerligen inte mitt allra bästa mot slutet heller, jag var likgiltig och uppgiven. Jag började söka efter andra möjligheter och hittade ett utbildningsår som jag direkt fastnade för. Det är inom mitt huvudämne (som jag tidigare läst på högskolan) med med en inriktning jag bara kunde drömma att jobba inom. Nu har jag påbörjat detta utbildningsår och jag kan knappt minnas senast jag gjorde ett val som känns så rätt.

Jag har nämnt det innan, men det tog mig så lång tid att faktiskt fatta det på riktigt själv :o) så jag kommer nog tjata om detta till förbannelse!

Sök det goda i livet och var uppriktigt tacksam för det när du finner det. Följ ditt hjärta, utan att känna påverkan utifrån.

Ha en fin kväll,

kram Åsa

Kanelbullens dag är förbi, för längesen! Och jag har inte hunnit uppdatera bloggen sedan dess. Har varit begravd i arbete, men nu börjar det lätta.

En skön söndag, sol, +5 grader & vindstilla, det får bli en promenad i det sköna vädret. En promenad är alltid bra för att rensa tankar och ta in lite nya intryck.

Ha en skön söndag!

Kram Åsa

...och jag känner mig som en risig sak, förkyld, snorig, ruggig och på gränsen till feber. Ligger i soffan och försöker få lite gjort eftersom jag tog ledigt från skolarbete i går. Men det går sådär och jag är inte en av dem som brukar pressa på fast kroppen är trött så jag tar bara de roligaste uppgifterna.

att känna sig som en rutten kanelbulle, på kanelbullens dag är ju inget vidare :o/ men jag brukar klara mig bra från förkylningar annars så man får väl ta den här årliga nu då...

So long...

Kram Åsa

Jag hade under tonåren men även som ung kvinna satt en väldig press på mig själv. Ingenting dög, mina tankar och idéer var dumma och ingen skulle ta det på allvar. Till exempel i projekt-/grupparbeten i skolan, jag var så rädd för att vara fel ute att jag knappt vågade säga något. Jag satt själv och skapade en press från övriga i gruppen och tänkte hela tiden "nu måste jag komma på nåt bra att säga" vilket ledde till att allt låste sig och jag satt tyst som en mus, försvann i mängden. Försökte väga upp det hela med att bli "fixaren" i gruppen, korrläste, skrev ut arbetet, sammanställde osv.

Det där har lite suttit i under de senaste åren. Men idag har jag lossat på dessa tankar och tillåter mig att tänka fritt, strunta i vad de andra tycker om det jag säger - alla kan inte hålla med mig, likaså kommer inte heller alla vara emot mina idéer. Trots det finns duktighets-syndromet kvar! Jag är fortfarande den som sammanställer, korrläser, ser till att folk är på plats i tid...samtidigt som jag även är en av dem som driver på gruppen och kommer med förslag på lösningar.

En mycket vis kvinna, med en stor skopa erfarenhet och intelligens, sa till mig;
Jag ser att du har något särskilt, det borde du utveckla! Du har intressanta saker att berätta, våga göra det. Du är lite av projektledaren i gruppen, fokusera på dina idéer och ta fram dem istället, lämna "administrationen" till någon annan. Jag tror att du kan bli riktigt bra!

Detta blev en spark i ändan på mig.
Fokusera på det som är viktigt och strunta i duktighet och lull-lull.
Framför allt, tro på dina idéer och känn att du står för dem. Vad är rätt och vad är fel? Det är väldigt få som kan svara på. Du syns för att du är unik och för att dina idéer inte stämmer överens med alla andras. Vet ditt värde utan att bli kaxig.

Jag tror du kan bli riktigt bra! ;o)

Kram Åsa

...och jag är en lusläsare av låttexter och den här sitter (faktiskt) fast just nu, Stuck in the Sand (Miss Li)

Det senaste året har varit fyllt av hemskheter. Var och varannan dag hör vi om tjejer och unga kvinnor som hittats lemlestade på skogsstigar eller kanske i närheten av sitt hem. Innan de här kvinnorna mördats har de troligen gått igenom misshandel vid upprepade tillfällen (kanske under flera år), både fysisk och psykisk, kanske våldtäkt och andra typer av sexuella kränkningar. I de flesta fall är det deras egna män, pojkvänner, sambos som utsätter dem  för detta och som i vissa fall slutligen går helt överstyr och dödar. Senast ut är Linda Chen 32år som försvann 1 augusti 2009, efter ett tag försvinner även hennes sambo. Efter några veckor dyker han upp från ingenstans, kommer springandes med brännmärken på handleder och mage och påstår att han vaknat upp brevid Linda i skogen, Linda var död (troligtvis bränd?). Nu har han inte blivit dömt för något ännu, men man kan ju inget annat än att misstänka. Fruktansvärt om det nu inte är han, men det är en väldigt märklig historia.

Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) har anmälningarna av misshandeln mot kvinnor har ökat med ca 30 % de senaste tio åren. År 2008 gjordes 25 926 anmälningar. I över 70 % av de anmälda fallen var gärningsmannen en person som kvinnan var bekant med. I de flesta av dessa fall har mannen och kvinnan en nära relation.
Kan man tänka sig något värre än att den man älskar börjar hota, slå och förnedra en? Att någon man till en början litat på blir till annan människa.

Jag började skriva denna blogg av många anledningar, en av dem var just ett misshandelsfall. Jag var och handlade på en stormarknad i utkanten av stan. Här bor det allt möjligt folk, däribland en hel del missbrukare och andra som hamnat lite snett i samhället. Jag möttes där av en syn som fick det att knyta sig i magen på mig. En kvinna så blåslagen och svullen i hela ansiktet, med frånvarande blick, stapplade tillsammans med en ung tjej, troligen sin tonårsdotter runt i butiken. Aldrig hade jag sett den synen i verkligheten. Jag blev chockad, visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag säga något? Skulle jag erbjuda något? I min enfald gjorde jag ingenting, och det är något som förföljt mig sedan dess. Denna olyckliga männsika, detta öde. Troligtvis fanns det missbruk och sociala missförhållanden kring denna kvinna och ofta är det kanske ändå där vi "förväntar oss" att se detta. Men man ska inte tro att det bara är där det sker.

Ingen trodde väl att Papa Dee någonsin skulle bli åtalad för misshandel av sin fru? Nu blev han fälld och till och med hon påstår att så inte var fallet, utan att hon fått en ångestattack och det därigenom utspelat sig ett "drama" där hon slutligen började blöda. Likadant har jag en ytlig bekant som är trevlig och schysst. Dock har jag känt att det är något med honom som jag inte kan sätta fingret på. Det kom för ett tag sedan till min vetskap att det snackas om att han slår sin flickvän. Jag vet inte vad jag ska tro, men automatiskt ställer jag mig på hennes sida. Jag vet fortfarande inte vad som är sanningen i detta fall, men de har ialla fall brutit upp nu och på något sätt känner jag mig lättad. Jag har även annan historia på lut där en läkarhustru blev misshandlad till och med när familjen var med på en skolresa. En dag kom hon blåslagen ut från stugan där denna familj bodde under vistelsen. Men ingen gjorde något.


Misstänker vi att en bekant, kompis, väninna, mamma, syster, kollega eller någon annan kvinna i vår närhet utsätts för våld i sitt hem måste vi agera.

Varningssignaler (kvinnojour.com)
Det kan finnas olika tecken på att en kvinna i sin närhet blir utsatt för våld av sin partner.
Du kan till att börja med se skillnad i beteendet hos kvinnan. T ex att hon hör av sig allt mer sällan, har mindre tid för att umgås eller prata i telefon med familj och vänner, drar sig undan eller anpassar sin vardag utifrån sin partners behov osv. Du kan även vara observant på fysiska tecken i form av blåmärken på t ex armar och hals, rivmärken, skrubbsår osv. Det är inte ovanligt att hon skämtar bort det eller svarar undvikande om man frågar hur hon fått dessa märken.

 

Våga fråga (kvinnojour.com)
Var inte rädd för att fråga henne om du misstänker att hon blir utsatt för misshandel av sin partner. Även om det känns svårt och påträngande att ställa frågan så är det bevis för att du bryr dig om henne.
Ställ frågan när ni är i avskildhet. Om partnern är i närheten kommer hon förmodligen inte våga öppna sig. Om partnern får veta att hon berättat kan det förvärra situationen och hon kan bli helt avskärmad från dig.

Försök ställa så raka frågor som möjligt: ”Slår han/hon dig?” Om det känns svårt att gå rakt på sak kan du inleda samtalet med att fråga ”Hur har ni det?” eller ”Är han/hon alltid snäll mot dig?”Ibland kan det kännas svårt att vara ensam med vetskapen om hur en vän eller anhörig har det. Om möjligheten finns så ta hjälp av andra personer: gemensamma vänner eller familjemedlemmar. Tillsammans kan ni hjälpas åt att finnas till hands för henne.

 

Lyssna (kvinnojour.com)
Lyssna utan att döma henne. Ifrågasätt inte hennes berättelse. Tala inte nedsättande om förövaren, då kan hon gå in i försvarsställning vilket försvårar för ett fortsatt samtal. Men försök att inte heller hitta ursäkter och förklaringar till partnerns beteende och handlingar. Om hon själv normaliserar och förminskar misshandeln kan du nämna att det är en brottslig handling att utöva våld och att en kärleksfull relation består av ömsesidig respekt. I en sund och bra relation förödmjukar och förlöjligar man inte sin partner utan man stärker varandra.

 

Det kan ofta vara mycket svårt att stå bredvid och inte kunna förändra situationen. Som nära eller anhörig kan du inte fatta några beslut åt henne. Det är hon själv som ska fatta beslut för sin framtid och hon måste få göra det i sin egen takt. Låt henne veta att du gärna hjälper henne och stöttar henne om hon vill förändra sin situation och att du finns där oavsett vilka beslut hon fattar.

 

Lästips för alla är Magdalena Graafs bok "Det ska bli ett sant nöje att döda dig..." om hennes liv i en destruktiv relation och hur hon tog sig ur den.

 

Det finns mer att läsa här på Kvinnojour.com Sveriges Kvinnojourers Riksförbund , t.ex. om du som anhörig också behöver någon att prata med. Det är otroligt jobbigt att se en närstående utsättas för våld och kränkning och inte kunna göra något åt saken.

 

Det finns även telefonnummer och kontaktuppgifter för dig som är utsatt och behöver någon att prata med eller hjälpa att komma ut. Viktigt är att veta att du kan här får hjälp 24h timmar om dygnet.

 

 

Kom ihåg att du är värdefull och ingen har rätten att säga något annat. Ta ditt pick och pack så fort tendenser visar sig, för ju längre tiden går desto svårare blir det. Men det finns hjälp att få, när du är redo.

 

Som alltid finns det plats för kommentarer här på bloggen, annars når du mig på [email protected] om du vill prata av dig, diskutera eller ha hjälp!

 

Kram Åsa