Inget märkvärdigt har hänt, jag har bara hämtat mig lite från sist. Och en kväll på Tjejjouren har hjälpt mig att omvärdera mina problem i relation till andras :o)

Det är väldigt få fall av "vanliga" tonårsproblem vi får in, det är oftast mycket , mycket värre situationer de här tjejerna befinner sig i. Det är incest, våldtäkt, misshandel, ätstörningar, självskadebeteende och en hel hög med krossade självförtroenden. Tjejer som tror de förtjänar det de blivit utsatta för, som år ut och år in blivit intalade att det är deras eget fel att de blir utnyttjade sexuellt och slagna. Tjejer som inte har en aning om sitt egentliga värde.

Varför finns det så mycket ont i människor? Var kommer all grymhet ifrån? Vad får en pappa till att våldta sin egen dotter? Hur kan man inte som förälder finnas som stöd för sin tonåring som precis gjort abort och nyligen mist sin närmsta vän?

Det är säkert inte lätt att vara förälder idag och det är säkert så många som försöker och gör sitt bästa och som lyckas vara fantastiksa föräldrar - det är inte det jag säger. Men de här tjejerna som hör av sig till oss på Tjejjouren känner sig övergivna och ensamma. Vi får bara deras version och en tonåring kan visst förstora upp saker i sitt huvud och vrida och vända på saker och tycka föräldrarna är allmänt jobbiga. Men det här är en annan typ av problem.

Jag är glad att det finns Tjejjourer runt om i landet som gör vad de kan för att finnas där och lyssna. Jag önskar jag hade haft samma möjlighet att anonymt prata med någon över en chatt när jag själv var yngre. Inte för att jag någonsin varit i närheten av den här skalan på problem, men ändå. Jag minns högstadietiden som en pärs, jag mådde så dåligt och så många med mig var på något sätt olyckliga under de där åren. Men det var aldrig något man pratade högt om och man visade alltid en glad yta. Det så här i efterhand man har förstått att vi var väldigt många som gick runt med samma känslor och funderingar. Livrädda för att vara annorlunda och för att berätta om sina tankar för någon.

Jag är glad att jag får vara en jourtjej och får möjligheten att komma i kontakt med alla dessa tjejer. Jag lär mig jättemycket på det och jag lär mig att prata med människor som befinner sig i svåra situationer. Inte vägleda eller ge råd, bara finnas där, lyssna och ställa frågor som får tjejerna att tänka ett varv extra och känna efter. Förklara att de inte har någon skuld i en våldtäkt, att ingen har rätt att misshandla dem varken fysiskt eller psykiskt, att de har ett värde. Erbjuda hjälp med kontakt av polis, kurator osv.

Har du möjlighet att ansluta dig till en Tjejjour eller Kvinnojour så ta en funderare på om du inte ska göra det. Det är värt väldigt mycket för dem som får någon att prata med och även om vi ofta känner oss otillräckliga så är jag övertygad om att vi någonstans gör skillnad. Det är så många som behöver någon.

Och finaste, finaste tjejer - inga problem är för små eller för stora, vi finns där för att lyssna på Dig!

Kram Åsa