Kärlek.
Det är fasen ingen lätt sak det där med kärlek.
Det är hjärtslitande i tonåren och när man blir äldre blir såren liksom mer svårläkta.
Det var många år sedan nu som jag senast bar på ett brustet hjärta, men jag glömmer nog aldrig hur ont det gör.
I gymnasiet hade jag min första riktiga pojkvän. Jag var blyg och så kär och stolt över att han ville vara med mig! När han dumpade mig över telefon utan förvarning blev jag helt förkrossad. Att han redan hade träffat en ny tjej vilket jag fick höra på omvägar gjorde inte saken bättre. Jag började ett nytt extrajobb efter några månader och där träffade jag nästa prince charming. My, oh my vad han charmade mig! Han var härlig, spontan och oberäknelig. Kunde dyka upp oannonserad eller låta bli att dyka upp när han sagt att han skulle komma. Han kunde ringa varje dag i två månaders tid och sedan vara spålöst försvunnen för att feter ytterligare någon månad finnas i mitt liv igen. Jag förbannade mig själv många gånger för att jag lät honom leka med mig så, med mitt varma hjärta som blödde för honom. Så många tårar som spilldes över honom! Jävla killar! En vän fanns där hela tiden, han tröstade mig mellan varven och jag var nog lika elak mot honom som "min" kille var mot mig, men ville inte inse det då. Han fanns alltid där, han hörde alltid av sig, han följde mig till bussen, han sljutsade mig hem, men han skulle aldrig erkänna att han gjorde det för att han var kär i mig, nej då, och jag spelade med. Jävla tjej! Den här vännen finns fortfarande kvar, om än i en svagare skepnad i dag. Men jag skulle önska att att vi kunde umgås lite mer, som vänner naturligtvis, för han är en väldigt fin människa. Men jag vet att han är där, i kulisserna..och jag är här i hans kulisser :o) jag tror han vet det med, någonstans långt in.

Efter gymnasiet reste jag till södra Frankrike och pluggade franska under 4 månader. Vår och Frankrike!
Nya vänner, nya intryck, ett eget liv utan mamma & pappa. Jag var i himlen! Så mot slutet av vistelsen träffade jag en fransos. Så fin han var :o) men blyg och tyst, precis som jag. Vi träffades nog inte mer än 1,5 månad innan jag skulle åka hem, men som sagt var jag i himlen och han gjorde den lite mer rosaskimrande. Min värld rasade samman när jag var tvungen att resa hem. Inte bara för att jag lämnade kvar honom där (och blev dumpad på mail efter en månad i Sverige!!!) utan för att bytet från rosaskimrande till blekgråa vardags-Sverige slog mig på fingrarna med stora linjalen. Vad hade jag trott??! Att man kunde leva lycklig i alla sina dar?? Å nej, tillbaka till verkligheten ska man alltid. Jag träffade min nuvarande pojkvän året efter Frankrike, och visst lyckdes vi återskapa det rosaskimrande. Men drömmen om Frankrike och det ljuva livet levde kvar. Det är nog en kärlek som jag alltid kommer ha! Nu har jag insett att det inte finns några ångestframkallande måsten. Jag väljer mina måsten! Då blir en vardag i ett kallt, grått Sverige så mycket lättare att leva, till och med väldigt trivsam ibland.
Men jag släpper inte mina drömmar och mina minnen. Det finns i kärt förvar och jag gör allt jag kan för att förverkliga så många av dem som möjligt ;o) Och min fina kille har jag också lyckats behålla, i snart sju år nu. Det låter ju som en evighet! Men så länge evigheten är vacker spelar det ingen roll att den är evigheten...



Jag hoppas du slipper ett brustet hjärta, men ibland är det oundvikligt och jag tror det lär oss att vara lite mer tacksamma när vi väl har lyckan i vår hand om vi någon gång fått känna på smärtan av ett brustet hjärta.

Kram Åsa