Jag hade under tonåren men även som ung kvinna satt en väldig press på mig själv. Ingenting dög, mina tankar och idéer var dumma och ingen skulle ta det på allvar. Till exempel i projekt-/grupparbeten i skolan, jag var så rädd för att vara fel ute att jag knappt vågade säga något. Jag satt själv och skapade en press från övriga i gruppen och tänkte hela tiden "nu måste jag komma på nåt bra att säga" vilket ledde till att allt låste sig och jag satt tyst som en mus, försvann i mängden. Försökte väga upp det hela med att bli "fixaren" i gruppen, korrläste, skrev ut arbetet, sammanställde osv.

Det där har lite suttit i under de senaste åren. Men idag har jag lossat på dessa tankar och tillåter mig att tänka fritt, strunta i vad de andra tycker om det jag säger - alla kan inte hålla med mig, likaså kommer inte heller alla vara emot mina idéer. Trots det finns duktighets-syndromet kvar! Jag är fortfarande den som sammanställer, korrläser, ser till att folk är på plats i tid...samtidigt som jag även är en av dem som driver på gruppen och kommer med förslag på lösningar.

En mycket vis kvinna, med en stor skopa erfarenhet och intelligens, sa till mig;
Jag ser att du har något särskilt, det borde du utveckla! Du har intressanta saker att berätta, våga göra det. Du är lite av projektledaren i gruppen, fokusera på dina idéer och ta fram dem istället, lämna "administrationen" till någon annan. Jag tror att du kan bli riktigt bra!

Detta blev en spark i ändan på mig.
Fokusera på det som är viktigt och strunta i duktighet och lull-lull.
Framför allt, tro på dina idéer och känn att du står för dem. Vad är rätt och vad är fel? Det är väldigt få som kan svara på. Du syns för att du är unik och för att dina idéer inte stämmer överens med alla andras. Vet ditt värde utan att bli kaxig.

Jag tror du kan bli riktigt bra! ;o)

Kram Åsa