Är du tjej och bor du i Ludvika eller i närheten kanske det här kan vara intressant för dig?

Ta chansen och gå dit!

Kram Åsa

Det kan vara svårt att hålla kvar och fokusera på vad det är man vill göra här i livet. Mycket ändras ju under livets gång, men vissa saker har man som beståeende drömmar och mål. För att inte glömma bort vad det är man har längst in, vad man alltid har velat göra kan det vara bra att visualisera det. Härom dagen gjorde jag en så kallad vision board/dream board/affirmationstavla...vad man nu vill kalla det!

Det finns en teori om att om man sätter upp bilder och affirmationer (på t.ex. ett A3 ark) som symboliserar de drömmar/mål man har i livet (stort & smått) och tar en titt på den varje dag så kommer man medvetet och undermedvetet göra val som leder till att man uppfyller sina drömmar/når sina mål. Det är ett sätt att fokusera på vad man faktiskt vill uträtta i sitt liv, för oss som lätt blir lite förvirrade och ibland tappar tråden. Självklart får tavlan ändras med tiden, byta ut eller lägga till drömmar/mål men i huvudsak har man nog några grundpelare man tänker sig för sitt liv. Med detta inte sagt att man inte kan byta riktning eller på andra sätt ändra sig. Men jag tycker det är en smart grej!

Vill du läsa mer om hur du gör och vad som är tanken med det hela finns lite info här:
http://dimensioner.dinstudio.se/empty_30.html

Man behöver lite tid på sig, men det är ett litet roligt pyssel att sitta med när man har tid.

Ha en fin dag!

Kram Åsa

Sommaren är snart förbi och jag har varit på tok för dålig på att uppdatera den här bloggen! Jag kommer nog vara lite mer disciplinerad när hösten kommer och man sitter inne hela kvällarna. Jag hoppas ni har haft ett härligt sommarlov / en fin semester. Jag har funderat över vilka ämnen som behöver beröras och det finns ju hur många som helst. Men idag fortsätter jag lite på hitta-dig-själv-spåret, pga av en artikel jag läst i lokaltidningen igår.

När jag var yngre gick jag i samma klass som en kille. Han var bäst på allt! I småskolan var han ganska stökig, men väldigt duktig i de flesta ämnen. Han spelade tennis och var bra på det, han spelade piano och var bra på det. När vi kom högre upp i skolåren hade han toppbetyg i alla ämnen. Han visade utåt ett starkt självförtroende och uttryckte ibland att han själv tyckte han var bäst. Sådant sticker ju ofta i andras ögon, men samtidigt var han ju duktig på det mesta som räknades så ingen kunde sätta emot. Efter grundskola och gymnasiet har jag inte sett till honom, men hört från olika håll historier om vad han pysslar med nuför tiden. Ryktet säger att han skulle börja plugga på högskolan för några år sedan, när han plötsligt gjorde en tvärvändning.

 En tvärvändning för oss utanför, men för honom troligtvis starten på en befrielseprocess som han länge vetat att han måste genomgå. Han reste till Indien, han levde för att skapa och spela elektronisk musik, han sökte en annan dimension av livet. Många har skakat på huvudet, särskilt personer i vår lilla stad där man inte får vika från normen. Men när jag igår slog upp tidningen och såg bilden på killen, med sin tjej och lille son kände jag bara glädje. Det gick knappt att känna igen honom, men på något sätt kände jag att det var den rätta bilden av honom, inte den vi fick när vi gick i skolan. Och det värmde mitt hjärta att se att han verkligen tagit steget ut att leva sitt liv utan pressen (hemifrån?) på att vara bäst i matte och fysik, spanska och idrott. Bara leva för sin familj och för den musik han älskar. Leendet på hans läppar talade om att han var fri, lättad.

Det är personer som han som insprirerar, som bevisar att förändring är möjlig. Att du kan göra precis det du vill med ditt liv. Du bestämmer var resultatet ska bli, du skapar din egen lycka. Att våga följa sin inre längtan, att stänga ute de åsikter som försöker sätta käppar i hjulen för en, att sålla bort de personer som inte accpeterar ditt sanna jag. Det är ingen lätt sak. Men det är värt att kämpa för, att få leva sitt liv som man önskar.

Han påminde mig om detta och jag vill förmedla det till Dig :o) våga tro på dig själv! Ibland måste man pressa sig in i obekväma situationer för att komma vidare och närmare sig själv, det är skitjobbigt men värt det i slutändan. Vi har alla drömmar vi strävar efter att leva, många av oss låter dem vara drömmar, andra ser till att uppfylla dem. Man ska inte vara rädd att drömmarna tar slut för att man uppfyller dem, det kommer hela tiden nya. Ju fler du uppfyller, desto fler kommer du få och du kommer berika ditt liv på sätt och inom områden du aldrig tidigare haft en tanke på. Inte så dumt va?

Att våga hoppa över kanten kan vara svårt, men en dag vet man att man måste och då gör man det.......

Kram Åsa

För några år sedan sprang jag på jag en kompis som jag inte sett på ett helt år. Hon var tunn, bara skinn och ben. Jag vågade inte säga något då, men jag såg att hon var sjuk. Efter någon dag kände jag att jag var tvungen att fråga hur hon mådde. I ett sms fick jag svar och nej, hon mådde inte särskilt bra. Hon hade gått ner 20kg på tre månader! Men hennes familj hade precis gått in och sett till att hon fått hjälp. Det var en hård kamp, när jag träffade henne igen ett år senare hade hon gått upp något i vikt. Men hon fick inte göra någon fysisk ansträngning. Hon fick gå en lite promenad på ca 200m om dagen, resten av tiden fördrev hon med korsord och stickning. Hon åt 6 gånger om dagen under bevakning av någon av sina föräldrar. Idag, ca 5år senare är hon frisk. Men det har varit en lång resa. Min vän var en väldigt duktig tjej. Toppbetyg i skolan, idrottade, jobbade extra och hon var en bra kompis. Trots detta fick hon höra kommentarer om sitt utseende och vad kan man möjligtvis göra åt det?  Det är för många tonårstjejer väldigt svårt att slå ifrån sig om någon ständigt "skämtar" om att man t.ex. har stor rumpa eller över huvudtaget kommenterar ens person. Även om personen i sig inte menar allvar, så kan ett litet frö snabbt växa sig större hos personen som blir utsatt. Hur värjer man sig mot det?

Att vara perfekt och duktig kan vara väldigt farligt. Perfekt är ett märkligt ord. Man brukar säga att ingen kan vara perfekt, jag undrar hur en människa som är perfekt ser ut? Perfekt och normal. Ord som har olika betydelse för olika människor och därför väldigt svårt att nå upp till. Vi tjejer vill visa att vi kan. Och vi kan! Men vi behöver inte överbevisa oss själva. Vi är precis lika bra som vem som helst utan att ha alla rätt på proven i skolan, MVG:n i varje ämne, vackert hår, problemfri hy, solbränna, smal och vältränad kropp, senaste kläderna, massvis av vänner och killar/tjejer svärmandes omkring oss. Vi behöver inte vara superwoman.

Självklart ska man göra sitt bästa, men man ska göra det för sin egen skull. Inte för att se bra ut i andras ögon.
En ätstörning är ofta ett resultat av en bubbla som sprack. En ångest över att inte duga, att inte längre kunna kontrollera sig och hålla uppe tempot. Man väljer ett sätt att ta tillbaka kontrollen.

För att ta sig ur en ätstörning, anorexia, bulimi, hetsätning, behövs professionell hjälp. Men viktigast av allt är att den som är sjuk själv vill bli frisk, annars blir det väldigt svårt. Det tar lite tid att inse att man verkligen är sjuk och att övervinna rädslan för att gå upp i vikt, att sluta se viktuppgången som förlust av kontroll.

Idag vet man att dessa ätstörningar grundar sig i något psykiskt. Det går inte att bara börja äta igen, det behövs behandling och terapi för att komma ut på andra sidan som en stark och frisk person. Har du en ätstörning kan du får hjälp här:

Ätstörningszonen:
http://www.tjejzonen.se/pages/om-tjejzonen/projekt/aetstoerningszonen.php

Anorexi/bulimi kontakt:
http://www.abkontakt.se/

Men att berätta för en kompis, förälder eller vem som helst som kan hjälpa dig är ett bra och stort första steg. Det är viktigt att ha stöd utifrån och de som finns omkring dig vill inget hellre än att hjälpa!

Misstänker du att din kompis, syster eller klasskamrat är sjuk? Detta kan du hålla utkik efter:

Varningssignaler för anorexi:

* en stor fixering vi mat
* märkvärt förändrade matvanor där mat ofta helt utesluts
* osund kroppsuppfattning
* svårt att koncentrera sig
* prestationsångest
* trötthet
* lättirriterad
* tvångstankar
* utesluter ofta fett, socker och/eller kött från kosten
* går ofta på toaletten efter maten

Varningssignaler för bulim:

* frätskador på tänderna
* går ofta på toaletten efter maten
* svullen i ansiktet av kräkningar
* svårt att koncentrera sig
* humörsvängningar

Det är viktigt att se som insjuknar får hjälp så tidigt som möjligt. Ofta är det svårt att själv inse att man är sjuk, men svarar du ja på flera av dessa påståenden behöver du troligen hjälp:

* Du har höga prestationskrav
* Du är rastlös
* Du har täta humörsvängningar
* Du är fixerad vid hur din kropp ser ut
* Du tränar för att förbruka energi, i synnerhet om du har ätit mer än du planerat
* Du tränar för att få äta, inte äter för att kunna träna
* Du tränar mer än tre gånger per vecka
* Du tänker ofta på mat och ältar oftast samma tankar
* Du undviker all fet mat
* Du är fixerad vid vad och när du ska äta
* Du svälter/hetsäter i perioder
* Du tror smal är lika med lycklig
* Du är övertygad om att man måste ha en benhård kontroll för att inte rusa upp i vikt

Som jag tidigare nämnt finns det tjejer att prata med på tjejjouren.se om det känns svårt att till en början prata med någon man känner. Det finns även hjälp att få på Ätstörningszonen och Anorexi/Bulimi kontakt. Där kan du även få tips på hur du gör för att hjälpa och stötta en närstående som är sjuk.

Du är värd att leva ett liv utan ångest, utan mathets, utan prestationsångest, utan panik för att inte duga, inte vara perfekt!

Binder du upp ditt liv kring tankar på mat och hur du måste se ut för att vara den du vill så missar du en stor del av livet. Ta chansen att komma ifrån sjukdomen och börja ta del av det goda livet så som det faktiskt kan vara. För i grund och botten är det Du själv som bestämmer. Det handlar så mycket om inställning! Bestäm dig idag för att göra det bästa av ditt liv och lev det så rikt som du kan.

Som alltid kan ni lämna kommentarer här eller maila mig på: [email protected]

Ha en fin dag!

Kram Åsa

Jag läste nyligen en kommentar som en tjej skrivit i en annan blogg. Hon ställde sig frågan "Hur vågar man göra sig själv så lycklig som man kan vara?". Borde inte frågan vara " Hur vågar man inte göra sig själv så lycklig som man kan vara?". Är man inte skyldig sig själv att göra sig lycklig om man inte redan är det?

Många unga tjejer och kvinnor idag mår ju inget vidare. Det pressas på från samhällets alla möjliga håll och kanter, men allra mest pressar vi tjejer oss själva. Det är inte mycket som är bra nog. Även om det är en stor del så handlar det inte bara om utseende, vikt och snygga outfits utan det är också prestationerna som utgör en stor del. Högsta betyg, regelbunden träning, extrajobb brevid skolan, fritidsaktiviteter..... Jag tror många tjejer tappar sig själva i denna cirkus. Viktigt är att fråga sig; Vad vill jag? Det är så lätt att göra allt man gör för att göra föräldrar,lärare och kompisar nöjda. Glömmer bort vad man tycker är roligt att göra och varför man gör det.

Du är den viktigaste personen i ditt liv. Börjar det bli uttjatat av alla livscoacher? Nej, det är den viktigaste sanning du ska bära med dig. Smaka på orden, "Jag är den viktigaste personen i mitt liv". Jag vet att det kan vara svårt att ta till sig, att verkligen känna det. Jag jobbar själv med detta, att förstå att valen jag gör är mina och ansvaret för dem är mitt. Men de beslut jag tar är de som kommer från hjärtat och det är dem som till slut får mig att må bra och känna lycka. Det är svårt, jag kan fortfarande känna skuld över ett beslut jag tar från hjärtat bara för att jag vet att beslutet inte är vad berörda personer hade önskat. Det är så mycket enklare att ta en väg som alla andra blir nöjda med, mig spelar det ändå (nästan) ingen roll. Men vad händer då med dig och det du drömmer om?

Det är livsfarligt att förminska sig själv. Resultatet blir att folk runt omkring inte ser ditt riktiga jag, utan det jag som du försöker uppnå genom att vara alla andra till lags. Det blir en väldig konflikt inom dig, för du har ju alla dina svar inom dig, de svar som ingen annan ser. Det är ju så du ser på dig själv, men inte så som du förmedlar dig själv till andra. Du förstår kanske själv hur knasigt det kan bli?

Först när du lär dig att ta dina egna beslut, att lyssna på din magkänsla och våga yttra din mening. Det är skillnad på att göra val av respekt till andra människor och göra val för att vara andra människor till lags. Självklart ska man akta sig för att trampa folk på tårna allt för mycket, men samtidigt finns det många sanningar som behöver sägas även om de gör lite ont.

Börja i smått så vänjer du dig. Är du den som ofta svarar "jag vet inte" eller " det spelar ingen roll" är detta en bra övning, nästa gång du får en fråga med alternativ, bestäm dig för det ena eller andra utan att väga in vad den andre personen tycker. Bestäm dig för att aldrig mer svara "jag vet inte" eller "det spelar ingen roll" på sådana frågor, för du vet och det spelar roll i längden. Det tar lite tid att komma in i detta tänk, men det fungerar. För varje beslut du tar växer du en aning och känner dig stolt över dig själv.

Att följa sin egen vilja leder till att du inte går runt med en inre längtan som aldrig får komma ut. Du kommer ha lättare att genomföra dina drömmar, och du blir ärligare mot andra och framför allt mot dig själv.

Förändringar får gärna börja i smått för de slutar ofta i stort.

Ta hand om dig och kom ihåg, Du är den viktigaste personen i Ditt liv!

Kram Åsa

Hej igen,

kom på en sak....vill man inte ta upp frågor i en kommenter når man mig på den här mailadressen:

[email protected]

Välkomna med Dina tankar och frågor!

Jag minns tonåren som en tid av berg- och dalbanehumör och många funderingar. Ett virrvarr av mörka hål med ångest och soliga dagar med glädje. Känslan av utanförskap, att inte passa in ena stunden för att vara poppis och gillad i andra. Jag var dålig på att dela med mig, höll det mesta för mig själv och satte upp en ganska oberörd fasad. Samlade det svarta inombords och försökte svälja ångesten. Skriva ner det jobbiga i dagböcker, instängd på sitt rum och sedan på med smajlet när man klev utanför rummets fyra väggar. Vi var nog många som gjorde det för att slippa förklara. Det var i mitt fall inte fråga om ett så självdestruktivt beteende som många unga tjejer (och killar) ägnar sig åt idag. Visst fanns det någon på skolan som svalt sig, men att skära sig i armar och ben fanns inte på kartan. Det hade man knappt hört talas om och än mindre kommit på själv.

Mycket har hänt på 10-15år. När jag var 13, 14, 15 hade vi precis börjat använda Internet. Det fanns nog en del att hämta då, men det finns ännu mer idag. Jag hade nog önskat att jag, som var för blyg för att prata med någon jag kände, kunde skriva ett anonymt mail eller inlägg i en chat och få några kloka ord på vägen. Idag finns denna möjlighet i mycket större utsträckning. Idag finns tjejjourer och kvinnojourer lättillgängliga på nätet. Det är inte alltid man vill prata med sina föräldrar eller kompisar, ibland är det lättare med en utomstående, ibland är det lättare att skriva än att prata.

På tjejjouren.se finns det bra hjälp att få. De håller på att ta fram en ny förbättrad webbplats som släpps till hösten 2009. Men man kan under tiden vända sig till den befintliga sajten och där komma i kontakt med lokala jourtjejer som finns där för att stötta just Dig! Via chat eller på annat sätt kan Du anonymt få hjälp och support från andra tjejer som känner igen sig och som bryr sig, de har tystnadsplikt. Det är viktigt att prata och uttrycka sig. Jag jobbar på det än idag då jag är 27år och för länge sedan lämnat tonåren. Jag har fortfarande lättare för att ta till musseltekniken än att prata med någon när jag har mina bekymmer. Det är inte bra för mig och det skapar problem i mina relationer. Ju tidigare Du lär dig att kommunicera om stort och smått, desto lättare blir saker att hantera.

 Det finns öron som är villiga att lyssna på Dig och det finns hjärtan som är villiga att hjälpa!

Kram Åsa

Efter några månaders försök inom modebloggning kände jag att det fanns något annat jag ville skriva om. Något som inte alls har med mode att göra. Min modeblogg får finnas kvar och uppdateras då och då, det finns ett visst nöje i det! Men den här bloggen ska fyllas av ord med mening. Jag vill upplysa och stärka mina läsare, jag vill och diskutera och göra skillnad. Jag kommer att rikta in mig på samhällsfrågor, särskilt sådana som berör unga kvinnor och tjejer i tonåren men säkerligen blir det även en del allmäna frågor. Det finns så mycket viktigt att skriva om, så det är bäst att sätta igång!

Välkommen hit, jag hoppas vi hörs snart!

Kram Åsa